Fyra veckor gammal...

...är vårt lilla underverk redan. Tänk vad tiden går och vi njuter varje dag av vårt älskade barn.

Natten till tisdagen den 10 maj började jag känna av sammandragningar. De kom inte så regelbundet till först, men kl. 00 började de komma med ca 5-10 minuters mellanrum. Jag ringde till BB och frågade vad vi skulle göra. De gav rådet att ta en varm dusch och se om sammandragningarna avtar, annars får vi komma in. Jag gjorde som de sa och kl. 04.00 åkte vi in, eftersom sammandragningar fortsatte att komma tätt.

De tog CTG-kurvan och lillen verkade bara ta det lugnt. Jag hade knappt öppnats något, men jag hade väldigt ont och fick därför en spruta, som tyvärr inte hjälpte något. Så istället fick jag epiduralbedövning. Den mest fruktansvärda upplevelse jag varit med om. Jag kämpade mot sammandragningarna och försökte slappna av, samtidigt som jag var helt borta. Det blev svart och jag hörde deras röster på avstånd. Usch, vad obehagligt det var. Tyvärr hjälpte inte den heller så mycket så jag fortsatte andas lustgas som besatt.

Jag hade fortfarande inte öppnats mer än 1 ½ cm och fick därför värkförstärkande dropp. Dessvärre gjorde det att jag fick sammandragningar i ett och hann knappt dra efter andan innan nästa sammandragning kom. Så de tog bort den ganska snabbt. När jag inte öppnats mer än 2 cm konstaterade de att lillen låg med ansiktet före och därför öppnades jag inte mer. En normal förlossning var alltså inte möjlig och de måste snitta mej. Plötsligt gick allt väldigt fort. Jag var vid medvetande vid kejsarsnittet och det kände väldigt konstigt när de plockade ut vår lilla gosse. Jag kände hur de bökade runt där i magen och plötsligt hörde jag det ljuva skriket. Tårarna flödade av både glädje och utmattning. Det var tråkigt att jag inte fick röra vid honom , utan de visade hastigt upp honom innan han fördes ner till pappa.

En drömmande Oskar som ler i sömnen. Fem dagar gammal.

Vårt mästerverk föddes kl. 15.16, vägde 3850g och mättes till 51,50cm lång. Det blev en lång och tung dag! Men resultatet blev fantastiskt! :)

Oskar två veckor och fyra dagar.

Harmonisk...

Det är precis vad jag känner mej.
Jag är så otroligt tacksam över
att jag får vara såhär lycklig.

Lycklig över...
..att våren kommit.
...att livet strålar.
...att ha så många fina vänner.
...att vårt hem utvecklas och blir mer färdigt hela tiden.
...att få spendera varje dag med min älskade man.
...vår lille krabat som sparkas och boxas i magen.
...att snart få träffa vår älskade bebis.

Humöret på topp här! Snart ska Herman få bli till kaka och mjödet ska få börja jäsa.
Härligt att få må bra!

Snart...

...blir det dags för ännu en kontroll att vi båda två mår bra. Få se hur många kontroller det blir ännu innan energiknippet tänkte komma ut...

Det är väl knappast konstigt att jag fått sådana bristningar med en som sparkar så mycket och hårt. Men, men...samtidigt vet jag ju att det inte är någon fara med lillpyret när det är så mycket aktivitet där inne.

Själv är jag också lite rastlös ibland. Det är väldigt beroende av vädret har jag märkt. När det är som idag; grått och blött, så blir man trött och har inte ork och lust att göra nåt alls. Medan soliga dagar så får man mer energi och uträttar mycket på en dag. Det är väl så för de flesta. Men jag skulle vilja få uträttat i alla fall något varje dag, annars känner jag mej lite missnöjd med mej själv. För då känns den dagen bortkastad...

Ja, men vad kan man egentligen. Det är bara att ta en dag i taget, och ta dagen som den kommer. Man kan ju inte vara en "superkvinna" jämt. Kroppen har ju nog en hel del att säga till om...

I alla fall känns det riktigt härligt just denna tid. För bortsett från dethär tråkiga vädret så känner man att våren kommit och jag blir på så strålande humör av det. När solen skiner, snön smälter, när man märker att blommorna har börjat leta sig fram ur jorden, fåglarna kvittrar och det känns varmare i luften. De faktorerna fungerar nästan som ett energipiller.
Hoppas på en riktig solig dag imorgon!

Kanske kommer det hem nå blommor från dagens handlande idag. För blommor har alltid en uppiggande effekt. Vilket tyvärr män har svårt att förstå. ;)

Tiden går....

Nu är det endast 3 ½ vecka kvar.

Helt otroligt! Man känner minsann på sig att det närmar sig...

Man blir fort trött och vilar sig ofta, att gå i affärer eller att stå stilla länge gör fruktansvärt ont i fötterna, sammandragningarna gör sig påminda alltmer, kroppen känns som ett enorm klump, man är också otroligt klumpig och stöter i precis allt och alla, att sova är ett kapitel som ibland känns omöjligt, obekvämt att ligga trots alla kuddar runtomkring sig, krabaten växer och blir starkare hela tiden, vilket sparkarna och slagen också bekräftar.

Men egentligen mår jag som bäst nu ändå. Illamåendet och spyandet känns mera avlägset, de sjuka revbenen är ett minne blott, jag är piggare och orkar mer än jag gjorde när jag arbetade. Så vi kan konstatera att mammaledigheten har gjort mej gott.
Härligt att få vara hemma och fixa och dona med olika projekt. Allt är nu färdigt förberett för vår lilla älskling.

Vi väntar med spänning och längtan på att få träffas öga mot öga med vårt lilla underverk. :)

Mammaledig...

Det känns stort att få kalla sig mammaledig...

Min första vecka som mammaledig närmar sig sitt slut. Det är verkligen skönt att få sova så länge man vill på mornarna och att bara kunna slänga sig i sängen när man behöver lite mer vila. Det gör att man får mycket mer ork för att göra lite mer vardagliga sysslor. Samtidigt som man får energi för olika projekt som velat förverkliga.

Det faktum att man närmar sig dagen då man ska få hålla den lilla i famnen känns också fantastiskt. Snart får vi mötas öga mot öga... Så det gäller också att ställa allt i ordning för vårt lilla mästerverk.

Jag saknar givetvis att få träffa mina arbetskamrater dagligen, men jag blir påmind om dem varje gång jag ser på min härliga tulpanbukett. Är otroligt tacksam över mina jobb och alla fina stunder som man fått uppleva under senaste år.

Och nu ser man med stor spänning framemot hur ett litet knyte kommer att förändra vårt liv...

KÄRLEK

En stor förändring...

Det kan man kanske lägga märke till när man numera träffar på mej. Man kan säga att jag blivit ganska mycket större. En liten tjockis som många kallar mej. :) Och anledningen till det är att jag har en liten en som växer och sparkar i magen. Det är en alldeles fantastisk upplevelse. Tänk att det finns en liten människa där inne. Det är så otroligt att det nästan är svårt att förstå att det faktiskt händer.

Även om det är en fantastiskt upplevelse att få vara gravid, så är det ingen dans på rosor. Utan det kan faktiskt mellan varven kännas som en enda stor pina. Det är väl något som man som blivande mor egentligen inte skulle få säga om sitt växande barn. Men det är fakta.

Att ständigt må illa pga mat eller lukter gör att man inte kan vara sig själv och därför gör man inte sådant som man brukar vilja göra. Att dessutom vara tvungen att sitta bredvid wc-stolen flera gånger om dagen och spy upp allt det lilla man fått i sig är heller ingenting man vill göra. Att känna hur tänderna fräter sönder och känna sig mörbultad hela dagen gör ju självklart att man blir väldigt trött och man orkar inte med något extra. Det kan bli ens vardag som gravid i flera månader om man har riktigt tur. Vilken lyckost jag är!

Tack och lov så gav det med sig till sist. Men istället så fick jag en annan plåga som började göra mej sällskap. Och då var det gallan som tyckte att det var hennes tur att bråka. Så nu dras jag med mina gallanfall mellan varven ifall jag fuskat med något i matväg som jag borde ha avstått från. Det är inga trevliga anfall och man kryper ihop i fosterställning och ber att det ska snabbt gå över. Mitt andra anfall resulterade i att vi åkte in till akuten och tack vare det så har jag idag piller som ska dämpa anfallet. Men det tar ju alltid en stund innan det börjar hjälpa, så jag försöker att hålla bort sådan mat som jag vet kan orsaka gallanfallet. För att slippa onödigt lidande.

Innan jag blev gravid så hörde man ju om folk som mådde illa, folk som hade nå krämpor och så. Men oftast hörde man om alla som mådde så jättebra. Bästa tiden i ens liv. Det finns sådana och det är ju roligt för dem. Men det finns också de som kämpar igenom hela graviditeten och jag lyfter hatten för dem. För det finns de som har haft det mycket värre än mej själv.

Jag lyfter inte fram detta för att man ska tycka synd om mej. Jag lyfter fram mitt mående för att visa att alla graviditeter är olika. Jag har funnit stor tröst i att ha fått höra om andra som kämpar med sin graviditet. Bara det att veta att man inte är ensam om att plågas mellan varven. Så kanske kan mina erfarenheter ge tröst åt någon. Vem vet!? Men det är framförallt skönt för mej själv att få skriva av mej lite.

Jag mår mycket bättre nu och jag känner mej piggare, även om gallanfallen mellan varven håller mej sällskap. Jag orkar göra mera och planerar fullt för framtiden. Och det är faktiskt en alldeles underbar känsla att få känna lillpyrets sparkar och rörelser. För då blir jag verkligen påmind om att jag inte är ensam med att genomgå denna graviditet. Vi är ju faktiskt två. Eller egentligen tre, för jag skulle aldrig ha klarat detta utan min älskade make!

Hoppas ni får en härlig dag idag!

För nu skiner faktiskt solen och den lockar lätt fram ett leende! :)

Ett nytt år har inletts....

Då passar det väl bra att ta en titt tillbaka på det gångna året...

Till att börja med fick jag ett jobb, utav många sökande så valdes jag. Jag! Dessutom lyckades jag också få ut mina papper från peffan och därmed också fått min magisterexamen. Härlig känsla av att få lyckas! Tacksam övet att jag haft två jobb som jag stortrivs på.

Det var även dags att återigen prova på att stå på slalomskidorna efter många, många år. Det var en upplevelse blandad med skräck och spänning. Men roligt var det när den värsta skräcken hade lagt sig. Det begav sig till Tahko med bror med familj och syster med familj. En annan resa blev tillsammans med Johans familj till Tallin i sommar. En rolig och intressant resa. Vackert!

Min blåa skönhet var det dags att ta farväl av och istället blev det en Seat Leon. Mot senare delen av året blev vi också en Volvo XC70 rikare.

Tillökning i familjen fick vi också i form av Chaplin, en gosig livsnjutare. Han har förgyllt många härliga stunder hos oss. Men numera gottar han sig i purmo, eftersom vår lilla lya blev lite för liten för honom. Vi får mysa med honom där istället och kanske får han följa med till vårt nästa hem. Vi får se.

Tyvärr fick vi detta år ta farväl av vår käre farfar. Men istället har en liten grabb fått se dagsljuset och jag fick bli moster igen. En snabb start fick lillkillen, men han växer och knakar.
Kära lilla Julius. :)
Många glädjeämnen har förgyllt detta år. Till att börja med så beslutade vi oss för att förlova oss och planer om ett bröllop började ta form. Planerna blev också verklighet och vi kan nu kalla oss äkta makar. Trots den korta tiden för bröllopsplaneringen så blev det en fantastisk dag och Johan och jag kunde inte ha fått en härligare dag.


Den största lyckan var när det visade sig att vi skulle bli föräldrar. Trots att det varit jobbiga månader med ständigt illamående och att behöva spy flera gånger om dagen, så kändes det ändå fantastiskt att något växte inom mej. Det lilla knytet ligger och sparkar i min mage och lyckan är enorm.

Så ett händelserikt år har det verkligen varit och mycket har vi att se framemot det kommande året. Jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år! :) Må ni alla också få ett fantastiskt år! Kram!