En far...

När man själv blivit mor är det underbart

att få stå vid sidan om och betrakta sitt älskade barn

som leker glatt tillsammans med sin far.

 

Det får en också att ständigt minnas och sakna sin egen far.

Speciellt nu också när det närmar sig årsdagen och farsdagen.

Det är många år sen jag/vi miste honom, men jag saknar

honom fortfarande jätte mycket.

 

 

 

EN FAR
- av Siv Andersson

När du var riktigt liten
och nån annan varit stygg
så var hans stora famn
en plats där du blev trygg.

En far är nån som vet
att skydda sina kära.
Han vakar över dig
långt borta eller nära.

När lasset blir för tungt
och hotar att dig stjälpa
så finns han där till hands
att stötta dig och hjälpa.

Som förebild han går
i livets långa trappa.
Och ingen är som han…
Han är din kära pappa!

 

Svedala kallar...

Jag är så tacksam för att min man vann flygbiljetter

till Stockholm.

För tack vare honom åker vi nu på en minisemester

till den svenska huvudstaden.

Bara han och jag.

Gissa om vi ska vila och skämma bort varandra.

Skönt också med en veckas semester.

Den kom som en skänk från ovan.

Men nu dags att packa klart.

Ta hand om er!

En liknande utsikt lär vänta oss alldeles snart...   

Long time...

Har just nu fullt upp med att hinna med Oskar, hem och jobb.

Och därimellan måste man ju hinna med lite fotboll.

Tiden räcker verkligen inte till allt som man skulle vilja hinna med.

Nu har vi ju också en ettåring i huset som springer omkring och babblar i ett.

Så vi har fullt upp med andra ord.

Men vi försöker njuta så mycket som möjligt av livet.

Med tanke på att med- och motgångarna går oftast hand i hand.

Vi lever och mår bra.

Dessutom känns det skönt med vårt eget lilla hem.

Hoppas ni får njuta nu i sommar och ta hand om varandra!

Kram på er från oss...

Lustig liten...

Det ser bara så lustigt ut där han sitter på badrumströskeln och iakttar tvättmaskinen som låter och hoppar. Kanske känner han igen ljudet från när han var i magen när jag i jobbet stod och tvättade hela dagarna!? Men intressant är maskinen i alla fall. 

Otroligt snabbt tycks småttingarna lära sig att busa. Han vet att han inte får vara vid vedbäraren, så när han skyndar sig krypande åt det hållet så stannar han upp för att se om vi tittar och bjuder då på ett litet "hyssleende". Det är ju så lätt så att vara arg när man möts av hans ljuva leenden.

Tänk hur en liten knatt lätt kan få oss att le. Vi bjuds på ett litet leende och vi sitter med ett desto bredare leende. Man tror ju att man ska smälta när han sitter och skrattar åt en och till sist sitter vi och skrattar i kapp.

Kärleken som ett litet barn väcker är alldeles fantastiskt.