Det ser bara så lustigt ut där han sitter på badrumströskeln och iakttar tvättmaskinen som låter och hoppar. Kanske känner han igen ljudet från när han var i magen när jag i jobbet stod och tvättade hela dagarna!? Men intressant är maskinen i alla fall.
Otroligt snabbt tycks småttingarna lära sig att busa. Han vet att han inte får vara vid vedbäraren, så när han skyndar sig krypande åt det hållet så stannar han upp för att se om vi tittar och bjuder då på ett litet "hyssleende". Det är ju så lätt så att vara arg när man möts av hans ljuva leenden.
Tänk hur en liten knatt lätt kan få oss att le. Vi bjuds på ett litet leende och vi sitter med ett desto bredare leende. Man tror ju att man ska smälta när han sitter och skrattar åt en och till sist sitter vi och skrattar i kapp.
Kärleken som ett litet barn väcker är alldeles fantastiskt.
