Vår baby...

Ja, för er som har missat det så kan jag ju upplysa er

om att vi numera är tre stycken.
Visste ni inte det så kan jag berätta att vi har ett litet,

eller snarare stort, knyte som skänker oss stor glädje.

Han lystrar till namnet Chaplin.

Han är gosig och alldeles underbar,

även om han vissa nätter är ganska billig på grund av sina hyss.

Men han ger oss mycket kärlek och det får han även av oss.

Han är vår baby, som vi vårdar ömt.

Han förstår att njuta av livet, vilket ni kan se på denna bild.

Han är inte demonisk, han orkar bara inte hålla upp ögonen.

NU har det hänt...

Min blåa skönhet finns inte längre i min ägo
och en ny röd rask yngling har tagit hans plats.
Blandade känslor fyller mej med tanke på
all den tröst min blåa Volvo gett mej.
Men det hade blivit dags att ta farväl.

Vi har nu skaffat oss en bil som förhoppningsvis
ska tjäna oss länge och spara på våra slantar.
Slantar som vi hoppas skall hjälpa oss uppfylla vår dröm.
En dröm vi vill förverkliga tillsammans.

Livet leker...

Javisst må jag leva...

Ett år till att sätta till livskontot då. Det känns konstigt och märkligt att tänka på hur många år jag fyllde, så därför försöker jag låta bli att tänka på det istället. Det där talet spelar ju faktiskt ingen roll. Det finns ju till bara för att man ska ha en liten aning om hur många år man fått uppleva här på jorden.

För ett antal år sen hade systeryster hittat denna videosnutt som jag fick ta del av på min födelsedag. Jag tyckte att den var så söt och nu ville jag lägga upp den här bara för att jag skulle få höra någon som sjunger för mej idag.